Tiden på antenatalen var hemsk, jag avskyr sjukhus och att behöva leva på ett sjukhus på obestämd tid var bara det otroligt jobbigt.
Dagarna gick och det var samma sak varje dag blodprov 6 på morgonen ctg 8 på morgonen och 20 00 i en timme och blodtryck var tredje timme. blev inlagd på fredagen och på måndagen fick jag göra ett ultraljud för att mäta flödet från navelsträngen då havandeskapsförgiftning stryper detta flöde och ger mindre näring. Det såg sådär ut men läkaren förklarade inte riktigt heller som vanligt och man fick försöka dra ut information! han var iaf tillväxthämmad och det handlade inte om flera veckor som han skulle vara kvar i min mage utan om dagar. Jag började känna ett sånt extremt hat mot min kropp som har svikit mig. vfan är det för kropp som inte klar av att vara gravid. gravidmagen gav mig otroligt kraftig ångest, jag var helt övertygad om att han inte skulle överleva så det kändes otroligt frustrerande när läkarna drog ut på det hela tiden men jag förstår ännu mer nu hur viktiga dagarna är i det stadiet. Under veckan fick vi besök av en neoläkare som pratade om överlevnads chanserna och om tiden som vi hade framför oss då vi skulle bli föräldrar till ett extremt prematurt barn. Vi besökte även neo iva, när jag tänker efter nu så tror jag inte att jag riktigt förstod hur det skulle bli jag var helt övertygad att han inte skulle klara sig. Vi spenderade dagarna med att försöka läsa så mycket som möjligt om för tidigt födda barn och hur det har gått för andra familjer. Jag läste mkt om de små änglarna som inte hade klarat sig om den långa smärtsamma tiden för föräldrarna.

Ctg två ggr per dag var frustrerande då de inte är lätt att hitta hjärtslagen varje gång och när det inte gick direkt så blev personalen nervösa och började fråga om jag har känt hnm sparka och det gjorde mig väldigt osäker och började fundera på om jag verkligen har känt hnm sparka. förstår verkligen inte varför vissa jobbar inom vård genom hela vårdtiden blev jag gång på gång förvånad över den okunskap och osäkerhet väldigt många i personalen hade, en kväll kom det in en usk och skulle starta ctg men hon hittade inte hjärtslaget hon var helt hysterisk och drog den jättehårt runt på hela magen och sen tog hon in dopplern och hittade inte med den heller, det hade alltid gått att hitta med den innan men nu gick det inte hon sprang ut ur rummet och jag vänder mig mot Hamid som ser jättelugn ut och säger att hon va korkad och att det är därför det inte gick att hitta jag blir helt hysterisk och säger bara att han e död! de har alltid kunnat hitta hjärtslaget med dopplern! sekunden efter rusar det in två läkare med en ultraljudsapparat, det tar en evighet innan apparaten startar och de försöker småsnacka och jag blir bara mer och mer irriterad!! de hittar plutten och hjärtat slår som det ska läkaren placerar ctgn direkt och man ser på dom att de blir frustrerade för att usk inte klarat av detta och har utsatt oss för denna stressen. När man jobbar inom vård borde man väl fan kunna vara lugn! det hände vid flera tillfällen att vi fick hjälpa till att placera ctgn och liksom lugna personalen att det kan ta tid det är en så tidigt vecka. Vi fick ta över den rollen som de egentligen skulle ha.

Efter tio dagar var det dags för ett tredje ultraljud där kom det fram att flödet till levern är försämrad på en nivå att det närsomhelst är dags för ett snitt, han är stark och det är jättebra fosterrörelser men trots det ville dom inte snitta! jag blev skitförbanna och diskuterade med läkaren på avdelningen om att en dag hit och dit har ingen betydelsen! förstod verkligen inte och förstår fortfarande inte varför de ville vänta tills han va halvdöd lr död innan de skulle plocka ut hnm! det handlade om timmar varför inte plocka ut hnm på en gång när han e stark och har en chans att överleva!! hur länge ska jag behöva gå och oroa mig för att han kanske dör i min mage! läkarna reagerade inte men min kropp gjorde det och vid ctg så syntes det att jag hade sammandragningar och vid varje sammandragning ströps tillförseln till hnm och hans puls sjönk. Läkaren kommer in och säger att vi kmr kanske att snitta ikväll KANSKE!! jag fick sitta med ctgn i handen i 5 timmar gick inte att spänna fast på magen för att han var så liten.
Jag får drop och ska fasta! på kvällen kommer läkaren in och säger att alla team är klara op och neo. Jag ska förbredas inför snittet med kateter och en till nål i armen, jag är så otroligt glad att tjejen som jobbade den dagen var den bästa vi haft under vår tid på antanatalen hon pratade med mig och förklarade lugnt hur allt går till! hon var ung och självsäker och det gjorde mig trygg. Det blev otroligt jobbigt och jag såg nervosieten i Hamids ögon och jag stängde av totalt för att det var för mkt känslor och det försvårar situationen om jag blir hysterisk, Vi börjar rulla mot op salen och Hamid får kläder för att han ska vara med inne på salen.

Fredagen den 23 augusti 2013 är en dag som jag aldrig kommer att glömma. Jag är inte så förtjust i Håkan Hellström men som han säger "man måste dö några gånger innan man kan leva" är exakt vad jag har fått uppleva under vår neoresa har dock inte börjat leva helt än trots att det har gått 5 månader men man kanske aldrig kan leva helt igen när man väl får barn då all luft sugs ur en när det minsta lilla händer ens barn.

Den 23 augusti började som vilken dag som helst inte visste jag att det skulle vara dagen då hela min värld skulle rasa samman, jag var gravid i v 24+5 jag var så lycklig magen började synas ordentligt och han sparkade för fullt där inne. jag hade tid för en rutinkontroll hos barnmorskan på morgonen, jag sa till Hamid att han inte behöver följa med för de kommer bara att vara en snabbkoll och jag skulle få ett intyg så att jag skulle kunna resa veckan efter. Barnmorskan skriver intyget och vi småpratar lite, det är första gången jag träffar just henne och tänker att hoppas jag får träffa henne varje gång för att det var första gången jag träffade en barnmorska som det var lätt att prata med. Hon tar mitt blodtryck och ser lite fundersam ut och frågar hur mitt blodtryck brukar vara och jag vet sedan tidigare att jag har lågt blodtryck, hon ger mig en pappers sticka som jag ska kissa på som mäter proteinet i kisset jag kommer tillbaka med den och hon ser lite oroad ut och ber mig att lägga mig ner för att ta blodtrycket igen efter lite vila medan jag vilar mäter hon magen och den är lite liten säger hon, hon tar blodtrycket igen efter en stund och säger att det är väldigt högt. Jag förstår inte riktigt vad det ska innebära hon förklarar lite snabbt att jag har högt blodtryck och äggprotein i kisset och magen är lite liten för den veckan jag är i och frågar om jag har hört talas om havandeskapsförgiftning och de hade jag men hade inte tänkt så mycket på det eftersom att jag inte fanns i riskgruppen för att få det förutom att jag var förstföderska. Hon ber mig att vänta utanför för att hon ska ringa mödravårdsspecialisten på karolinska i Solna. Jag sätter mig utanför och börjar gråta samtidigt som jag försöker googla havandeskapsförgiftning. Barnmorskan kommer ut och ber mig stiga in igen hon förklarar att jag måste genast åka till karolinska nu börjar det snurra i huvet jag förstår knappt vad hon säger hon får upprepa flera ggr vart jag ska tillslut ber jag henne skriva ner det. Jag skulle till provtagningen och sen direkt till mödravårdsspecialisten. Jag skickade ett sms direkt till Hamid och förklarade vad som hade hänt jag klarade inte av att ringa och förklara han ringde upp direkt men jag fick knappt fram ett ord bara att kom till karolinska. Sen sprang jag till bilen och satte mig ner och bröt ihop där dog jag för första gången.

Jag parkerade utanför karolinska och skyndade mig till provtagningen självklart var det en massa folk före mig, jag tog en nummerlapp och ställde mig vid trappan där man kan se sjukhusets huvudingång för att se när Hamid kommer. Det var mycket folk men jag var i ett töcken. Hamid kom och jag såg oron i hans ögon jag förstod inte då att oron var för mig för jag tänkte bara på barnet och inte faran som fanns för mig. Jag tog proverna och vi begav oss till mödravårdsspecialisten. De tog emot oss direkt och vi fick prata med en läkare hon förklarade hur det låg till att jag har något som kallas havandeskapsförgiftning och en svår sådan och kommer troligtvis att behöva akutsnittas inom den närmsta tiden och hon sa att - ja du är i v 24+5 och överlevnadschanserna för barnet ser inte alls bra ut men du har väl inte planerat något för det här barnet? Jag kan inte fatta det hon sitter och säger till mig vadå inte planerat! Jag har för fan köpt barnvagn för två dagar sedan svarar jag det är klart jag har planerat något för honom!! jag har planerat hela hans liv! hon förklarar att jag kommer att bli inlagd och få genomgå regelbundna tester för att se när det är dags att plocka ut honom sen sitter hon och stirrar på mig för att se en reaktion jag hade redan stängt av och blev bara irriterad och sa att ja men varför sitter vi kvar här då sätt igång med allting och jag börjar resa mig, jag märker att hon blir förvånad av min reaktion men jag vet inte riktigt vad hon förvänta sig? ville hon att jag skulle skrika? svimma? jag får väl inte ut något av att hålla på så jag vill bara göra alla undersökningar så att jag får veta hur allt ligger till! Vi lyssnar på pluttens hjärtljud som var starka och vi bröt ihop båda två, jag hade aldrig under de 7 åren vi har varit tillsammans sett honom i det tillståndet, det smärtar mig än idag att han har fått genomgå den smärtan.