Fredagen den 23 augusti 2013 är en dag som jag aldrig kommer att glömma. Jag är inte så förtjust i Håkan Hellström men som han säger "man måste dö några gånger innan man kan leva" är exakt vad jag har fått uppleva under vår neoresa har dock inte börjat leva helt än trots att det har gått 5 månader men man kanske aldrig kan leva helt igen när man väl får barn då all luft sugs ur en när det minsta lilla händer ens barn.

Den 23 augusti började som vilken dag som helst inte visste jag att det skulle vara dagen då hela min värld skulle rasa samman, jag var gravid i v 24+5 jag var så lycklig magen började synas ordentligt och han sparkade för fullt där inne. jag hade tid för en rutinkontroll hos barnmorskan på morgonen, jag sa till Hamid att han inte behöver följa med för de kommer bara att vara en snabbkoll och jag skulle få ett intyg så att jag skulle kunna resa veckan efter. Barnmorskan skriver intyget och vi småpratar lite, det är första gången jag träffar just henne och tänker att hoppas jag får träffa henne varje gång för att det var första gången jag träffade en barnmorska som det var lätt att prata med. Hon tar mitt blodtryck och ser lite fundersam ut och frågar hur mitt blodtryck brukar vara och jag vet sedan tidigare att jag har lågt blodtryck, hon ger mig en pappers sticka som jag ska kissa på som mäter proteinet i kisset jag kommer tillbaka med den och hon ser lite oroad ut och ber mig att lägga mig ner för att ta blodtrycket igen efter lite vila medan jag vilar mäter hon magen och den är lite liten säger hon, hon tar blodtrycket igen efter en stund och säger att det är väldigt högt. Jag förstår inte riktigt vad det ska innebära hon förklarar lite snabbt att jag har högt blodtryck och äggprotein i kisset och magen är lite liten för den veckan jag är i och frågar om jag har hört talas om havandeskapsförgiftning och de hade jag men hade inte tänkt så mycket på det eftersom att jag inte fanns i riskgruppen för att få det förutom att jag var förstföderska. Hon ber mig att vänta utanför för att hon ska ringa mödravårdsspecialisten på karolinska i Solna. Jag sätter mig utanför och börjar gråta samtidigt som jag försöker googla havandeskapsförgiftning. Barnmorskan kommer ut och ber mig stiga in igen hon förklarar att jag måste genast åka till karolinska nu börjar det snurra i huvet jag förstår knappt vad hon säger hon får upprepa flera ggr vart jag ska tillslut ber jag henne skriva ner det. Jag skulle till provtagningen och sen direkt till mödravårdsspecialisten. Jag skickade ett sms direkt till Hamid och förklarade vad som hade hänt jag klarade inte av att ringa och förklara han ringde upp direkt men jag fick knappt fram ett ord bara att kom till karolinska. Sen sprang jag till bilen och satte mig ner och bröt ihop där dog jag för första gången.

Jag parkerade utanför karolinska och skyndade mig till provtagningen självklart var det en massa folk före mig, jag tog en nummerlapp och ställde mig vid trappan där man kan se sjukhusets huvudingång för att se när Hamid kommer. Det var mycket folk men jag var i ett töcken. Hamid kom och jag såg oron i hans ögon jag förstod inte då att oron var för mig för jag tänkte bara på barnet och inte faran som fanns för mig. Jag tog proverna och vi begav oss till mödravårdsspecialisten. De tog emot oss direkt och vi fick prata med en läkare hon förklarade hur det låg till att jag har något som kallas havandeskapsförgiftning och en svår sådan och kommer troligtvis att behöva akutsnittas inom den närmsta tiden och hon sa att - ja du är i v 24+5 och överlevnadschanserna för barnet ser inte alls bra ut men du har väl inte planerat något för det här barnet? Jag kan inte fatta det hon sitter och säger till mig vadå inte planerat! Jag har för fan köpt barnvagn för två dagar sedan svarar jag det är klart jag har planerat något för honom!! jag har planerat hela hans liv! hon förklarar att jag kommer att bli inlagd och få genomgå regelbundna tester för att se när det är dags att plocka ut honom sen sitter hon och stirrar på mig för att se en reaktion jag hade redan stängt av och blev bara irriterad och sa att ja men varför sitter vi kvar här då sätt igång med allting och jag börjar resa mig, jag märker att hon blir förvånad av min reaktion men jag vet inte riktigt vad hon förvänta sig? ville hon att jag skulle skrika? svimma? jag får väl inte ut något av att hålla på så jag vill bara göra alla undersökningar så att jag får veta hur allt ligger till! Vi lyssnar på pluttens hjärtljud som var starka och vi bröt ihop båda två, jag hade aldrig under de 7 åren vi har varit tillsammans sett honom i det tillståndet, det smärtar mig än idag att han har fått genomgå den smärtan.